Nu är det definitivt… Förfallet är totalt.
I slutet av augusti 2013 var jag i mitt livs idrottsliga form. Som glad motionär genomförde jag triathlontävlingen Sala Silverman (halv Ironman) på 5:12:00. Det var en rätt stor bedrift för mig att slå personbästa med 30 minuter. Jag vägde 85kg vilket jag anser vara min matchvikt.
Jag hade tränat rätt hårt under våren och sommaren. Veckan efter stod jag som tävlingsledare för den första upplagan utav Mora Triathlon, vilket är sjukt mycket jobbigare än att vara med som tävlande. Efter det så hade jag bestämt mig för att ta det lugnt några veckor och lägga in ett träningsuppehåll på 2 veckor.
2 veckor blev till 12 veckor… Vad hände?
När man är inne i tränandet så har man noll förståelse för hur man någonsin skulle kunna leva utan träning. När man varit ifrån träningen ett tag så känns blotta tanken på att dra på sig löparskorna och ge sig ut som att bestiga ett berg.
Tanken var att ta ett träningsuppehåll för att låta kroppen och motivationen återhämta sig inför Vasaloppsträningen som jag skulle dra igång. När sedan snön i stort sett uteblev och vi har haft en sjukt snöfattig vinter, så har jag kunnat ursäkta mitt icke-tränande p.g.a. det.
Att dra igång träningen igen efter så många veckors uppehåll är det värsta jag har gjort. Usch och fy och förbannelse säger jag bara. Blodsmak i munnen, håll, blytunga ben som inte alls reagerar som de borde och ett hjärta som slår så fort som det bara kan…
Jag har som träningsfilosofi att träna de lugna passen riktigt lugnt & de hårda passen riktigt hårt. Det blir rätt svårt när pulsen på de lugna mer liknar pulsen på de hårda (ja, jag vet att jag borde ta det ännu lugnare i början).
Jag har i stort sett inte vägt mig under hösten men i morse var det dags att skåda hur illa det var…
Resultatet: 91,2 kg
Jag måste alltså plocka bort 6,2kg till Vasaloppet! Det är 6 veckor dit… så jag måste plocka 1kg/vecka…
Förfallet är totalt! Men nu är det dags att ta tag i det…
Idag börjar omstart 2014!
Lämna ett svar